Wedding Outfits!

Hello Citycatbabes! Nu när jag skrev om klänningar till bröllop så tänkte jag att det kunde vara kul att dela med mig lite av bilder från några av de bröllop som vi har varit på genom åren. 😀
 
Vinterbröllop 2006. (10 år sedan).
Här var jag brudtärna för min bästa vän i en brun satinklänning uppsydd i England som bruden hade valt ut.
 
 
Trädgårdsbröllop med efterföljande fest i lada på landet, 2007.
Jag bar en rosamönstrad chiffongklänning från Zara och rosa sandaletter från Björn Borg. Kappa från Zara. Har kvar både klänning och kappa i superfin kondition så det är inte alltid budgetkedjorna är slit och släng. 🙂
 
 
Sommarbröllop i skärgården 2009.
Här bar jag en lätt coctailklänning med volanger i de marina fägerna vitt, blått och rött för att passa det somriga vätskusttemat. Jag har kvar både klänning (Asos) och skor (Bianco), riktiga favoriter som jag använde senast förra sommaren.
 
 
Höstbröllop i Göteborg 2012.
Jag bar en lila coctailklänning från Karen Millen med bollero från Coast. Jag minns att jag tittade på en massa bilder på nätet för att få till den där frisyren och övade en gång innan själva dagen. Blev ju jättefint tycker jag så här nu i efterhand. 🙂
 
 
 
Junibröllop på en herrgård för min mans bror 2013.
Jag bar en underbar klänning av sidenchiffong från By Malina i modellen Santorini, väska från Mulberry och rosa skor från Christian Louboutin. Älskade färgen! Tyvärr behöver den tas till skräddare för den blev helt söndertrasad nedtill. Hoppas att jag orkar det någon dag för jag skulle vilja använda den igen.
 
 
 
 
 
 
 
 
Mitt eget bröllop i New York med mitt livs kärlek och med min lilla groda i magen, 2014.
Jag bar en vit tyllklänning med spetsinfällningar, broderad med paljetter och glaspärlor. Lång slöja av chiffong med spetskant. Det känns som alla klänningstillfällen har lett upp till den här magiska dagen när jag fick bära den ultimata drömklänningen. Axelbandslös i flera lager tyll och spets. Det roliga är att jag hittade den på Ebay UK för 800 kr och jag har aldrig känt mig så fin! 😀 Den lilla fuskpälsboleron hittade jag på Asos på rea för ca 500 kr har jag för mig. Jag fick så mycket komplimanger för klänningen och alla trodde att den hade kostat en förmögenhet. Eftersom jag inte ens skulle ha den på mig hela dagen så kändes det bara så onödigt att lägga tusentals kronor på en klänning. Nu hänger den ändå bara där i en påse på vinden. Jag tycker fortfarande att det är min drömklänning alla kategorier så har inte ångrat mig en sekund. Jag har heller aldrig sett min man snyggare, men hans smoking var dock betydligt dyrare. 🙂 
Ja där har ni 6 bröllop på 8 år. Vi gick faktiskt på två till, men hittar inte bilderna därifrån.
Hoppas ni tyckte det var kul med en walk down memory lane. 😀
Citycatkisses!
 
Kommentera

No Mys At All!

 

Några minuter före…
 
Från mitt blogginlägg i onsdags: I helgen är det redan första advent. Jag älskar december, nästan lika mycket som oktober, ha, ha. Förra året var utmattningen som värst och vi hade ändå både dopkalas och julafton hos oss så det blev inte att jag njöt så mycket. Men i år nu när jag äntligen börjat känna mig bättre hoppas jag att det ska finns ork för knäckbak till julmusik, fina blomsterarrangemang, glöggmys, julmarknader, julbad med tända ljus och långfilmer insnugglad i en gosig filt i soffan.
 
Klipp till fredag kväll: och jag ligger i en ambulans som kör mig i ilfart till akuten. Jag har kräkts mängder av blod och har extremt svåra smärtor. Jag skriker och skakar i hela kroppen, jag kan inte svara på vad mitt personnummer är eller vilken dag det är, jag måste ha hjälp att andas. Det ska komma att visa sig att jag bara har fått vinterkräksjukan men på grund av mina underliggande sjukdomar klarar min kropp inte av den.
 
 
Timmarna innan det börjar är vi på julmarknad på ett vackert slott redo att ladda upp inför julmyset. Jag vet att vks är vanlig och drabbar de flesta. Jag är bara så trött på att det drabbar mig så himla hårt, att jag inte har någon motståndskraft alls. Sist jag fick det tog det 3 månader innan jag var tillbaka på arbetet och efter det fick jag fobi. Jag kan väl säga att jag inte lär bli av med den nu. Efter att ha varit inlagd ett och ett halvt dygn blir min man sjuk och farfar och mormor är också sjuka, ingen kan ta hand om Stampe. Så jag måste be om att få skrivas ut trots att läkaren inte tycker jag är redo. Ni är säkert många föräldrar som varit med om när hela familjen är magsjuk samtidigt. Det är ett litet helvete som är svårt att beskriva. Det måste ha varit en av de tuffaste nätterna jag varit med om, just den natten när jag kom hem och var så dålig själv och ändå skulle försöka ta hand om Stampe. Men jag ska bespara er andra alla detaljer kring det. Ville bara skriva att det finns en anledning till att jag inte har bloggat på ett tag. Blödningarna har upphört och jag har nog redan läkt ihop men det lär ta ett tag innan jag blir mig själv igen. Jag vet att jag ska vara så oerhört tacksam att jag lever men jag har varit sjuk i 13 år nu och varje gång jag känner att jag börjar bli starkare och komma in i en bättre period så händer något som nockar ner mig igen. Jag är så innerligt trött på att alltid leva med smärta, dag ut och dag in, att alltid vara trött, dag ut och dag in, att vara så skör och bräcklig. Jag har accepterat att det är så. Me det är ändå svårt ibland att hämta kraft och börja om varje gång. Svårt att hitta tacksamheten för det man har och sluta tänka på det man inte har. Men det måste jag verkligen, för jag har en miljon saker att vara tacksam och lycklig för. Och det inser jag snabbt om jag bara tänker efter lite.
Jag hoppas att ni mår bra mina fina citycatbabes!
Citycatkisses!
 
 
Advent – Versus – Advent med vks.
 
Juljus – Blåljus
Tomtar runt knuten -Inlagd på akuten
Julmusik -Smärtskrik
Inre frid – Inre blödningar
Äta Knäck – Känna Skräck
Julmust – Dropp
Julfixa och pilla – Må illa
Pepparkaka – Vill ingen mat smaka
Dans – Ambulans
Tv-mys – Feberfrys
Koppla ljusslingor -Kopplas till övervakningsmonitor
Finklänning – Sjukhusskjorta
Glammig -Glåmig
Staffan Stalledräng så glader – Kräkas i kaskader
Glögg – Vätskeersättning
Hej Tomtegubbar -Hej män i vita rockar
Snön ligger vit på taken -Endast vår familj är vaken
 
 
Nej, nästa gång tror jag att jag väljer alternativ vanlig Advent faktiskt! 😉
De säger ju att humor är bästa medicin så man får ju försöka, ha,ha!
 ♥
 
Kommentera

Är det tacken?

 
 
Jag har nu gått här och haft ångest för att jag måste ha bikini på mig inför andra människor än min familj under semestern. När jag först hade fått Stampe kände jag det som att jag aldrig någonsin skulle kunna ha bikini igen. Men varför ska det behöva vara så egentligen? Man ska väl kunna leka och bada med sitt barn på stranden oavsett hur man ser, ut, få njuta av solen utan att skämmas. De sista 11 veckorna har jag tagit upp träningen igen, nästan tre månader. Men det har varit hemma i källaren och alltid med Stampe som gör sitt bästa för att avbryta, ha, ha. Så lite starkare känner jag mig, men i form, nej, det är nog bara att acceptera att kroppen aldrig blir den samma efter en graviditet. Det har jag deppat lite över, men… så såg jag den här bilden (efter tips från min svägerska) hos Isabella Lövengrip och fick mig en rejäl tankeställare. För hur skulle det vara med lite tacksamhet?! 🙂
Sen läste jag det här blogginlägget och jag tyckte det var så jäkla bra. Hon har verkligen lyckats beskriva exakt hur omöjligt det är att leva upp till alla dessa ideal och hur kroppen liksom delats upp i olika zooner som alla ska vara perfekta på sitt sätt. Men är den ena kroppsdelen som idealet kan man nästa garantera att de andra delarna inte är det, för det är oftast en fysisk omöjlighet. Och vem är det som tjänar pengar på att sälja på oss alla denna osäkerhet? Hon skriver det som jag så många gånger velat skriva men aldrig riktigt fått fram. Hon exkluderar inte någon kroppstyp utan beskriver bara hur hon själv vill känna inför sin kropp. Nu ser jag att inlägget fått många tusen kommentarer, så ni kanske redan läst det, om inte, så är det värt ett klick!
Citycatkisses!
 
Kommentera

Bröllopsdag!

 
 
I dag är det precis ett år sedan vi gifte oss i New York! Vår första bröllopsdag!
Här kommer lite bilder, några favoriter och en hel del som ni nog inte har sett förut. Det var den 24 januari 2014 och jag var i 4:e månaden. 🙂
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentera

A broken heart…

 
 

 
Jag har varit lite osäker på om jag ska skriva om detta på bloggen. Men eftersom M:s mamma, Stampes farmor, tyckte om att läsa cityCATwalk så känns det fint att skriva några rader. På nyårsdagen i år gick hon bort. Oväntat och plötsligt av en hjärtattack. Det har varit några väldigt tunga veckor här. Min man är alldeles för ung för att förlora sin mamma och min son alldeles för liten för att mista sin farmor. Jag fick den stora glädjen att känna henne i nästan 12 år och jag är innerligt tacksam för det. Hon har gett mig så mycket och vi har haft så många fina och roliga stunder tillsammans som jag kommer att bära med mig för alltid. Men jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade fått mer, att Tom hade fått växa upp och lära känna sin farmor och att min man kunde ha fått ha sin mamma i många år till. I dag ska vi på begravning och det känns tungt. Hjärtat känns som det ska gå i tusen bitar. Att ta farväl är svårt, att bära saknaden det svåraste av allt.
 
 
Kommentera

Osthyvel??

 
 
Ni undrar säkert varför jag uppdaterar så lite just nu. De flesta av er anar nog att jag mår riktigt dåligt eftersom bloggandet brukar vara min tröst när jag har mycket smärta. På något vis tycker jag att det känns lite lättare att skriva om min sjukdom än det som har hänt nu. Att man inte mår bra psykiskt känns väldigt svårt både att beskriva och att skriva om.
 
Det började med sömnproblem och några enstaka fall av panikångest. Sen blev det värre, i två veckor hade jag konstant ångest som växlade i grad, men den var där precis hela tiden. När bebisen äntligen sov, kunde inte jag sova. Istället låg jag i sängen eller på badrumsgolvet och kämpade för att få luft och trodde att jag inte skulle kunna andas. Jag har upplevt ångest förut i samband med mycket svåra smärtattacker, men aldrig förut utan orsak. Under de här två veckorna kunde jag aldrig sova, inte ens en timma. Och så en dag kunde jag plötligt inte stå på benen längre. Jag fick svår yrsel, kunde inte äta, var konstant illamående och upplevde en extrem trötthet. Två dagar senare började det värsta, alla ljud är så höga att jag måste hålla för öronen för tex. köksfläkten. Jag ser dimmigt eller dubbelt eller som genom en smutsig fönsterruta. Marken gungar när jag går. Det känns som om jag går runt med en motorcykelhjälm på mig och ser allt genom visiret och känner ett hårt trycket runt huvudet. Det är så klart inte inte det värsta jag varit med om men absolut det obehagligaste.
 
Nu har jag varit hos tre läkare och en psykolog, alla ger samma diagnos -utmattningssyndrom. Pga av långvarig sömnbrist och smärta. Jag har inte sovit mer än 2 timmar i sträck under sex långa månader. Det har varit det tuffaste jag varit med om i kombination med smärtan och att ta hand om en liten bebis dygnet runt. Själv har jag dock väldigt svårt att acceptera och tro på att man kan bli så ”sjuk” av att vara utmattad. Förutom alla fysiska symtom så säger jag fel saker, jag minns ingenting, jag kan inte lyssna på musik, jag kan inte läsa en artikel i tidningen för jag kommer bara en mening innan jag måste börja om och börja om igen. Att skriva den här texten har tagit flera dagar och många timmar för bokstäverna bara flyter ihop. Här om dagen skulle jag ta fram en osthyvel och jag bara stod där och stirrade och stirrade i lådan medan tårarna rann för jag kunde för mitt liv inte komma ihåg hur en osthyvel såg ut. Jag går runt och tänker att jag drabbats av något konstigt virus eller i värsta fall någon neurologisk sjukdom, men jag måste väl försöka tro på vad läkarna säger…? Det är svårt, för jag har en sån lång historia av läkare som har ställt fel diagnos.
 
Just nu gör min mamma och min man allt för att avlasta och hjälpa mig. Och jag gör allt jag kan för att ta hand om min älskade lila Stampe. Jag hoppas att jag snart blir bättre, är det utmattning/utbrändhet så blir jag förhoppningsvis bättre ganska snart av vila och återhämtning.
Jag vill gärna tala om att jag absolut inte har gett upp bloggen och att jag hoppas att ni orkar vänta och hänga kvar tills jag kan blogga mer igen. Bloggen och vår citycatklubb betyder så mycket för mig!
Citycatkisses!
 
 ♥♥♥
 
 
Kommentera

Hallå där!

 
 
Ville bara snabbt kika in och säga hej och att jag förhoppningsvis snart är tillbaka med fler inlägg. Jag har varit så dålig den här veckan. Så svår yrsel att jag inte kan titta på datorn eller tv:en, benen bär mig inte, jag skakar, mår illa, kan inte äta, stark smärta m.m. Vet inte vad det är, läkaren trodde att allt beror på sömnbristen. Själv vet jag inte, men det är förjäkla jobbigt när man har en liten bebis att ta hand om. Vi försöker lära Stampe att dricka pumpad mjölk ur flaska nu så att M kan börja ta några matningar på nätterna. Men han verkar hata den där flaskan mer än något annat, blir sur bara han ser den. 🙂 Stampe alltså, ha,ha. Vi har prövat två olika pipar men ingen funkar särskilt bra. Hoppas att ni mår bra och har haft en fin helg!
Massor av citycatkisses till er!
 
 
 
Kommentera

När du kom till världen…

 
Nu har jag äntligen lyckats skriva ihop förlossningsberättelsen. Jag vet att många av er vill läsa den. Men kanske ska man inte läsa den om man är gravid och rädd för att föda, för det här är ju trots allt min historia. Jag skriver ärligt hur just jag upplevde det och jag har en sjukdom och en utslagen ”smärtbroms” . Det gör att jag får fler smärtsignaler till hjärnan när något gör ont än andra och att det var lite mer komplicerat att föda för mig än för någon som är frisk. Min förlossning gick faktiskt väldigt bra, det var komplikationerna efteråt som ställde till det. Och så länge barnet är friskt och mår bra så är man så oerhört lycklig och tacksam, att det som drabbar en själv spelar mindre roll. Ingen förlossning är den andra lik och de allra flesta går bra! Efteråt blir självförtroendet stärkt av vad ens egen kropp faktiskt kan klara av! 
 

 
Tisdagen den 24:e juni hade jag haft en väldigt aktiv dag trots att jag gick på kryckor. Vi hade varit på Babyproffsen och fått reda på att vi skulle få hämta ut barnvagnen nästa dag. Det var 2 och en halv vecka kvar tills Stampe var beräknad att anlända. På kvällen stannade vi uppe sent och tittade på tv och jag gick inte och lade mig för än vid 12-tiden. Jag hade svårt att somna eftersom han vände och vred på sig därinne. Just när jag äntligen hade somnat så hände det. Vattnet gick. Splash sa det. Precis som på film och precis så där som de säger att ”så händer det inte i verkligheten”. Men det gjorde det. 🙂
 
Jag blev lite chockad. Jag hade inte väntat mig att förlossningen skulle börja med att vattnet gick. Det händer bara i 10% av fallen. När jag desperat försökte stoppa flodvågorna av vatten med handduk efter handduk insåg jag att nu, nu skulle vi snart få möta honom. Nu var det igång. Jag började skaka i hela kroppen, av nervositet och förväntan.
 
Jag ringde förlossningskoordinatorn och berättade att vattnet hade gått men eftersom jag inte hade några värkar alls så ville hon att jag skulle gå och lägga mig igen. Jag fick en tid till MVC dagen därpå för en undersökning. Det var nu 20 minuter sen vattnet hade gått, klockan var 01.20.
 
Plötsligt kände jag en våldsam kraft som drog ihop hela magen. Det kändes inte alls som förvärkarna jag hade känt av dagarna innan. De här värkarna var helt annorlunda och jag blev förvånad över hur ont de faktiskt gjorde. Vi tog fram vår lilla app med värktimer och började klocka värkarna. Det var det här vi hade övat på och förberett oss inför så länge. Nu skulle jag andas, ta det lugnt, tända ljus, få massage och hitta in i en rytm. Min bästa vän Vicky som skulle vara min doula skulle komma hem till oss och hjälpa mig igenom den första fasen. Men, redan från första värken så var det 3 minuter mellan varje värk och de varade i 2-3 minuter och de gjorde rejält ont. Jag fick, trots att jag hade lovat mig själv att inte få det, lite panik. Jag visste att jag säkert hade minst 24 timmars värkarbete framför mig och att det här bara var början. De lätta, svaga värkarna. Hur skulle jag klara av det här när det redan gjorde så pass ont? Jag som är så van vid smärta! Efter att ha timat värkarna i ca 40 minuter blev de allt tätare, mer regelbundna och smärtan värre. Vi ringade förlossningskoordinatorn igen. Den här gången fick M ringa för hela min kropp drog ihop sig så jag kunde inte ens hålla i telefonen. När hon hörde mig jämra mig på andra sidan luren fick vi order om att slänga oss i bilen och åka in direkt till Specialförlossningen på Östra. Vi bestämde med vår doula att hon skulle möta oss där. Det fanns nu plötsligt ingen tid för henne att åka hem till oss.
 
Jag försökte klä på mig men värkarna kom så tätt att M fick hjälpa mig. Den där pausen som jag hade fått höra så mycket om, när man får hämta andan var i stort sett obefintlig från början. M sprang runt i huset och slängde ner det sista. BB-väskan var packad i förväg, men det fanns ändå en hel del på en lista som skulle läggas ner i sista stund. Jag minns att jag ville borsta håret men det gick inte, jag kunde inte stå upp. På väg till bilen sjönk jag ihop på marken så M fick i princip bära mig. Tillslut var jag inne i bilen och nu var vi äntligen på väg.
 
Under bilfärden fortsatte värkarna att komma i rask takt och med intensiv kraft. M gjorde allt han kunde för att coacha mig medan han körde i rasande fart. Andas, andas, känn dig tung, slappna av, tänk tung, tung, tung. Jag kramade hårt om hans lår varje gång värken slet tag i mig. Jag började få svårt att andas lugnt och nu kunde jag inte låta bli att jämra mig högt i varje värk. När vi äntligen bromsade in framför entrén var Vicky redan där som tur var. Klockan var 03.44. Jag kunde inte gå utan de fick köra mig in i rullstol. Härifrån är mitt minne ganska dimmigt. Jag minns att en snäll barnmorska mötte oss i dörren och att jag jämrade mig så högt att hon sa, oj då, här är det någon som ska föda barn och som ska göra det NU. 
 
Jag fick på något sätt av mig mina blöta kläder och hjälp upp i förlossningssängen. Den fantastiska barnmorskan försökte läsa mitt långa förlossningsbrev med mängder av anteckningar från alla inblandade läkare samtidigt som hon försökte hjälpa mig. Det var så skönt att ha Vicky med mig i det här läget som var helt inläst på min sjukdomshistoria. Men det var ändå rätt kaosartat. Att packa upp något av allt det vi hade med oss eller ringa någon i familjen och tala om att det var igång var inte att tänka på. Nu när vi väl var där kände jag mig i alla fall något lugnare för att jag visste att narkosläkaren skulle ge mig tidig ryggmärgsbedövning. Redan vid 2-3 cm och att jag skulle få extra morfin för smärtorna i blåsan pga min sjukdom. Men, jag var ganska säker på att jag bara var 1 cm öppen och jätterädd att bli hemskickad igen. Det hade ju bara gått någon timma eller två sedan värkarna startade och jag visste att det skulle ta många timmar för en förstföderska att öppna sig endast några centimeter. 
 
 
 
 

 
Jag fick hjälp upp i sängen och på med en massa apparater. Barnmorskan undersökte mig medan M rusade ner för att parkera bilen. Jag fick pröva lite lustgas när hon skulle känna efter hur många cm det var och jag frågade om det bara var 1?  Både hon och min doula skrattade, minns jag, för det var inte 1 cm. Jag var mellan 7 och 8 cm och huvudet passerade precis spineataggarna. Det är då det oftast gör som mest ont. Det var en oerhörd lättnad och en chock samtidigt. Det var skönt att få bekräftat att jag inte var mesig utan, att jag hade ont just då var inte konstigt alls. Barnmorskan gjorde sitt bästa för att kontakta narkossköterskan och barnläkaren och alla som skulle vara inblandade pga av min sjukdom och mina mediciner. Men då, då börjar krystvärkarna. När M kom tillbaka in i rummet efter att ha parkerat var jag redan 10 cm och hade börjat krysta. Det fanns ingen tid för någon ryggmärgsbedövning eller något smärtstillande. Det jag hade att ta till var lustgas och stödet från min man och min doula.
 
 
Först håller jag emot lite fast jag vet att jag inte ska göra det. Det känns så oerhört konstigt och pinsamt att ligga där med vidöppna ben och trycka och ta i, inför alla. Men jag har inget val, kroppen tar över och det är bara att hänga med. Jag har extremt intensiva värkar. Som ni kan se här, 7 stycken på 10 minuter, jag får inte chansen att hämta mig mellan dem. Så här i efterhand känner jag mig lite lurad på den där pausen som jag hade fått höra så mycket om. Där man kan pusta ut och hämta kraft inför nästan värk, då det inte göra ont alls. Ha, ha, ja visst. För varje krystvärk tar jag i mer och mer, svetten rinner, jag andas i lustgasmaskinen men jag tycker inte den hjälper, den gör mig bara snurrig och illamående. Efter mer än en timmes krystande börjar jag bli riktigt trött, jag står först på knä. Ligger sen på sidan och sist på rygg. Stampe är helt opåverkad hela tiden och hans hjärta slår så fint och stadigt. Det som jag upplever som mest smärtsamt under förlossningen är när barnmorskan ska känna på huvudet. När hon trycker in hela armen mitt i en värk, gång på gång. När hon återigen ska känna efter säger jag att ”nej det går inte, det går inte, jag fixar inte det en gång till.” Men hon måste göra det. M finns vid min sida hela tiden liksom min doula. De pratar med mig, ger mig instruktioner, ger mig kraft, försöker lugna mig och peppa mig.
 
Just när det är som värst säger barnmorskan att jag själv kan känna huvudet, att de ser hans lilla huvud och fina mörka hår. Jag känner efter och där är han ju, snart ute, det är så lite kvar. Jag måste orka. Det ger mig ny kraft att ta i ännu mer och ännu mer. Jag har upplevt smärta på den här nivån tidigare men jag har aldrig, aldrig tagit i och ansträngt mig så mycket i hela mitt liv. Det är utan tvekan det mest utmattande jag någonsin gjort. Det är som att först springa ett maraton och sen bli ställd framför en långtradare som man ska försöka lyfta. Man tar i allt man har, gång på gång, men det känns helt omöjligt att man ska orka.
 
Barnmorskan säger att jag nu måste lyssna noga och bara på henne. Jag måste hålla emot nästa värk. Jag får inte trycka på, då finns det risk att jag spricker. Ingen lustgas, jag måste flämtandas. Här får jag användning av det jag lärt mig på profylaxkursen. Det är vansinnigt svårt att hålla emot när hela kroppen tar i från tårna för att trycka på. Men jag klarar det. Snart får jag krysta på riktigt igen, det känns som om hela kroppen går sönder mitt itu och några minuter senare är huvudet ute. Faktisk utan att något går sönder. Nu är jag slut, helt slut. Det är svårt att förklara faktiskt, hur det känns när kroppen är så där fullkomligt och totalt utmattad. I de kommande värkarna säger de att jag måste ta i ännu några gånger för att hela kroppen ska komma ut. Det känns inte som om jag har någon kraft kvar. Det känns omöjligt. Men någonstans långt därinne vill jag så gärna, så gärna möta min bebis. Jag vill se honom och lyfta upp honom. Jag har väntat nio månader på det här ögonblicket. Nio månader av oro, glädje, smärta och kamp. Med all min viljekraft, från djupet av mitt inre hittar jag på något sätt styrkan ännu en gång. I nästan ögonblick är han ute och jag lyfter honom upp på bröstet. Jag gråter och M gråter. Solen strålar in genom fönstret, klockan är 05.45 på onsdag morgon den 25 juni 2014. Vår son är född.
 
Någon minut gammal!
 
Han är här, jag har klarat det. Som i en dimma hör jag alla glada röster omkring mig, jag känner den lilla krabaten intill mig. M:s hand på min panna, Vicky håller min hand. Allt är fint. 
M klipper navelsträngen.
 
 
Barnmorskan säger att jag har spruckit och det ser ut att vara mer än vad hon kan sy ihop. De måste skicka efter någon som kan undersöka mig. Min bebis försvinner bort från mig och jag får inte möjlighet att mata honom. Det gör ont i själen.
 
 
M får istället koppmata honom och byta blöja. Som tur är har vi vår fantastiska vän och doula med oss som är snabb med att påpeka att jag vill få donerad bröstmjölk och inte ge honom ersättning. De tvekar men hon är grymt bra och hjälper mig att få min önskan uppfylld.
 
Snart känner jag hur fruktansvärt ont det gör. Det gör SÅ ont att jag bara gråter när läkaren undersöker mig även fast jag får lustgas. Tyvärr har jag fått en tredje gradens bristning dvs. i stort sätt rätt genom hela alltet. Det var axeln som fastnade på vägen ut. Jag får i detta läget inte veta hur stor bristningen är, bara att den måste sys under operation. Det som inte fick hända har hänt. Det sista jag behövde med alla mina problem i det området och det som jag var mest rädd för. Jag får morfin mot smärtorna och rullas till operation. I panik försöker jag förklara att de inte kan sätta kateter på mig pga av min sjukdom. Det står i förlossningsbrevet. Det här är min värsta mardröm. Ännu ett ingrepp, något som kan ge ännu mer smärta, för lång tid framöver. Jag har redan haft min beskärda del av det. M blir så orolig för mig att han håller på att svimma och får lägga sig ner på golvet. Jag rullas iväg till operation. För första gången under det här dygnet känner jag mig rädd. När jag precis ska åka in i operationssalen kommer läkare springande med en annan patient. Hennes blödning är värre än min, hon får prioritet och jag körs ner till förlossningsrummet igen. Jag minns att barnmorskan sa till mig att hon tyckte det var förjäkligt att jag skulle behöva få vänta. Hon blev riktigt upprörd och jag minns hur hon diskuterade argt med läkarna. Jag har fruktansvärt ont och måste ligga i över två timmar och vänta på att få opereras. Jag är helt borta men jag känner och hör att Vicky finns där vid min sida medan M tar hand om Stampe.
 
 
Tillslut kommer M med honom till mig. Det här ögonblicket minns jag starkast av allt. Jag gråter, han är så fin, jag vill stanna där med honom, jag vill att allt bara ska vara bra.
 
Men nu är det dags. Jag får på mig en operationsmössa och rullas in i operationssalen. Ingen får följa med mig. Det är 7 läkare, narkossköterskor och sköterskor i rummet och jag har ALDRIG känt mig så ensam och utelämnad. De ska flytta mig från britsen till operationsbordet och det gör så ont att jag skriker rakt ut. Det tar många försök innan de lyckas lyfta över mig. Mina ben spänns fast i två klykor med många remmar, usch. Jag försöker att svara på hundra frågor om min sjukdom, mina mediciner m.m. medan jag desperat försöker förklara att de inte få sätta kateter, att de måste läsa förlossningsbrevet. Smärtan, utmattningen och sprutorna jag har fått gör att jag knappt kan prata, just i den situation där jag som mest behöver föra min egen talan. Det är hemskt, något jag upplevt förut och som jag därför är så rädd för. Man känner sig i ett sånt underläge när man ska opereras, helt utelämnad. Och hittills har det ALLTID gått fel, under alla ingrepp jag någonsin gjort. Jag är skräckslagen. Men sen har jag sån tur att det kommer in en läkare som tydligt träffat mig förut på Smärtcentrum på Östa. Han minns mig och min sjukdom och han tar fighten för mig. Han förklarar hur de måste göra och att de inte kan sätta kateter. Jag får också hälsa på den kvinnliga läkaren som ska sy ihop mig. Hon är ung, ser snäll ut och verkar väldigt duktig. Jag blir lite mindre orolig. Det är ju absolut ingen farlig eller komplicerad operation. Men jag kommer ihåg att precis innan de sövde mig, när de räknade ner, så tänkte jag, ”tänk om jag inte vaknar, tänk om det blir något fel och min kropp inte orkar och jag inte får träffa min son och min man igen”. Jag minns att jag tänkte att jag måste, måste vakna igen, innan allt blev svart.
 
Jag är borta på operation i flera timmar och M och Vicky har varit väldigt oroliga för mig. De möter mig på uppvaket och där finns även min smärtläkare från Smärtcentrum. Jag är glad att vara tillbaka men jag har väldigt ont. Läkarna hjälper mig och prövar det ena efter det andra av olika smärtstillande tills det tillslut fungerar. 
 

 
När jag äntligen rullas in på vårt rum på BB har jag inte ont längre och i just det ögonblicket tror jag att det värsta är över. Jag har ingen aning om att de kommande dagarna, veckorna och månaderna ska komma att bli de tuffaste i mitt liv. Ingen aning om att min kropp är så mörbultad jag inte kommer att kunna resa mig upp, att jag inte kommer kunna gå. Att bristningen är så stor, att jag har allvarlig blodbrist som de missat. Att jag inte ska få sova mer än 1-2 timmar åt gången på flera månader och att jag ska få infektion på infektion och bli inlagd om och om igen. För i det ögonblicket får jag hålla om min nyfödda bebis. Jag har min man och min vän vid min sida och jag får höra att han är frisk. Han har alla fingrar och tår, hjärtat slår som det ska, allt är bra och han är så fin. Jag som inte trodde att jag någonsin skulle kunna få barn. Nu ligger jag där med vår bebis i famnen, vår älskade son och han mår bra. Han är det finaste jag någonsin sett och jag är så tacksam och så, så lycklig!
 
 
Tom Vincent Ene
Född 25 juni 2014.
 
 
Förlossningen tog 4 timmar och 45 minuter totalt från när vattnet gick tills att han var här. En extremt snabb förlossning för en förstföderska med andra ord och helt naturlig utan bedövning. Inga komplikationer för bebisen alls och det är det viktigaste. Det tuffaste kom efteråt. Men, nu 3 månader senare kan jag inte annat än säga att det så klart har varit värt det. Jag känner mig tacksam över att ha fått uppleva en graviditet även fast det var jättejobbigt och jag känner mig stolt över vad jag har gått igenom och klarat av. Jag känner för första gången att min kropp kunde göra något bra, något helt fantastisk faktiskt, skapa en ny människa och leverera den ut i världen. Och att vi nu har vårt lilla mirakel är den största lyckan i världen för oss.
 
 
Jag vill passa på att tacka min älskade man och min vän Vicky som fanns där vid min sida hela tiden och som var ett ovärderligt stöd. Min familj som hjälpt mig hela vägen och mina fina vänner. Och er läsare som redan från när ni fick veta att jag var gravid, till förlossningen och nu efteråt har stöttat och peppat mig. Jag är säker på att alla era välönskningar och er omtanke gjorde skillnad och det har betytt väldigt mycket för mig
TACK!
 
Kommentera

Gender Equality!

 
 
Om ni inte redan har lyssnat på Emma Watsons tal i FN så tycker jag att ni ska göra det! 😀 Det är värt tiden. Jag skriver sällan om saker som gör mig upprörd för då skulle bloggen inte bli den positiva plats och fristad som jag vill att den ska vara. Det är nämligen dagligen som jag blir just upprörd, ledsen, arg och förtvivlad över hur människor, djur och miljö behandlas. Jag gjorde ett undantag för ett tag sedan när Blondinbella skrev att hon inte är feminist och att feminister är bittra tanter som inte har något att kämpa för längre. Jag gjorde då ett hyllningsinlägg till kvinnan som motkraft. För i ljuset av tex. trafficking som blir allt vanligare och kvinnors situaton i Honduras som blir allt värre så är jag nu precis som jag alltid varit, feminist. I dag handlar feminism om människors lika värde. Att män ska få vara känsliga och att kvinnor ska få vara starka och allt där emellan. Att se könstillhörighet som ett spektrum istället för två motsatta punkter. Emma säger det så bra tycker jag och klippet har redan över 4,8 miljoner visningar på Youtube! Go Emma!
 
 
 
 
Kommentera